Berg, andetag och livet självt – toppar och dalar vi lär oss av

Det här är en bild från Galdhøpiggen, Nordens högsta berg.

När många väljer att tillbringa sin semester på stränder, i solstolar och värme under industrisemestern, valde jag något helt annat. Jag och min bror, tillsammans med en lättlurad vän, styrde istället mot Norge och bergen (detta var ett gäng år sedan).

Jag brukar skoja och säga att jag kanske har ett litet självskadebeteende — men sanningen är nog snarare att jag dras till det som känns levande. Till det som utmanar.

För mig handlar det om att utforska gränser. Hur mycket klarar kroppen egentligen? Vad händer när det börjar bränna i benen, när andningen blir tung, när mjölksyran tar över? Kan lungorna nästan skrika? Kan kroppen skaka och ändå fortsätta?

Det är där något händer.

Och kanske ännu viktigare — känslan efteråt. Den är svår att beskriva. En klarhet, en styrka, en sorts inre tystnad som slår allt annat. Bättre än alla drinkar i världen.

Det är nog också därför jag idag arbetar så mycket med andetaget och kroppen. För mig är det inte teori — det är något jag har upplevt. Kroppen är otrolig. Den är både stark, känslig och ärlig på samma gång.

Jag älskar att utforska hur vi reagerar, både fysiskt och mentalt, när vi pressar oss lite utanför det bekväma.

Så om du någon gång har vägarna förbi Våxtorp — kom förbi.
Andas med mig en stund.
Och utforska dina egna inre och yttre gränser genom ditt andetag.